Klockan är nästan halv 12 och jag hör att barnen nu har vaknat, sätter mig upp på sängkanten, omtöcknad av nattmedicinen och känner ingenting, det är tomt på allt. 

Ingen glädje, ingen sorg, ingen ångest, ingenting, det är ett tillstånd som är välkomnande men den är kortvarig.

Klär på mig, hälsar godmorgon till barnen, ringer mitt ex(inte deras pappa) så han får prata med dem, vi var ihop många år så barnen blev en del av hans liv som han inte vill förlora, det är okej för mig. 

Medan de snackar gör jag i ordning frukosten, det är inte så att barnen inte kan göra den själv men det ger mig ett syfte, det känns bra helt enkelt. 

Efter frukosten är effekten av nattmedicinen borta, så nu kommer rastlösheten och ångesten,  vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv helt enkelt, det är en panikångest attack på gång men den bryter inte ut helt. 

Det är lite som en vulkan, du hör mullret men den är i vila trots det. 

Jag har bett om att få ångestdämpande medicin under dagtid vid behov tills den långverkande medicinen börjat fungera men får inget gehör av detta. 

Solen skiner så jag säger åt barnen att klä på sig och bege sig ut för att leka, samtidigt som jag själv gör mig redo för att sätta mig på balkongen för att läsa och passa på att smygröka igen, jag tror dom vet att jag röker men är bara så pass snälla att dom inte säger något, så vi fortsätter låtsas alla tre. 

Fortsättning följer..