Idag åker även barnen hem, extra tidigt också då dom ska fira sin gammelfarfar, och redan nu känns det tomt trots att dom fortfarande är kvar, saknaden är enorm redan så kvällen kommer vara svår, jag hoppas att den nyaste medicinen kommer ta udden av det, men eftersom jag redan nu är gråtfärdig känns det inte helt troligt.

Det jag märker är att om jag har ett jobbigt moment blir även icke jobbiga situationer utsatta, som tex att äta frukost eller vattna blommorna blir helt plötsligt som att bestiga mount everest, som i sin tur ökar problematiken hos det moment som faktiskt är jobbigt,det är en cirkel som jag inte kan bryta.