Det börjar bli dags att försöka sova men morgondagens läkartid pockar i bakgrunden och jag får inte ro. 

 

Som jag skrev i föregående inlägg så har jag haft pågående panikångest vid flera tillfällen idag , attacker som inte bryter ut i full styrka (tacksamt nog). 

 

Varför söndagen och just denna kväll är såhär är just pga barnen och morgondagen,ovissheten är en stressfaktor som utlöser ångest, blir den för intensiv kommer panikångesten, den okontrollerade där man bryter ihop.  

 

Jag är inte där nu,försöker tränga bort morgondagen och det verkar fungera såhär långt , men vill ge en liten insyn hur detta kan se ut. 

 

För min del, när en panikångest attack bryter ut i full skala, så hamnar jag i shock, jag gråter, darrar, hjärtat rusar vet inte vart jag ska ta vägen, hyperventilerar och det är som något dör i hjärtat på mig rent "själsligt".

 

Ett tillstånd som kan hålla på i någon minut upp till flera timmar i intervaller,  till slut blir jag så utmattad att jag blir helt tom på allt, däromkring så får jag antingen slut på det eller somnar. 

 

Detta är alltså ett tillstånd som kan utlösas av något så simpelt som att jag inte kommer hinna till tvättstugan i tid.... 

 

Givetvis är det långt ifrån alla dagar som ser så illa ut eftersom jag efter många år av återkommande attacker har lärt mig resonera med mig själv eller hur man ska uttrycka sig.

 

Som att komma 5 minuter försent till tvättstugan inte alls är världens undergång även om det kanske känns så just då. 

 

Det finns alltid hinder i livet, men ibland kan inte min hjärna skilja på det väsentliga från oväsentliga, och utlöser just en attack,ju fler "stressmoment" desto större risk,desto svårare att försöka kontrollera. 

 

Ni vet ordspråket, droppen som fick bägaren att rinna över.